13:e jan, dag 47. Idag har jag varit lite bättre, det går åt rätt håll. På förmiddagen tog jag det lugnt, men efter lunch tog jag en promenad på 1 timme och 20 min. Helt fantastiskt vad lite sol och frisk luft kan göra susen. Ibland är det svårt att ge sig ut, men det är alltid värt det när man kommer in igen. Då infinner sig en härlig känsla med friska röda kinder som hettar sådär gott.
Nu har jag en ”arbetsvecka” framför mig. I fredags fick jag behandlingstiderna som gäller den närmsta veckan. Upplägget de närmsta sex veckorna verkar vara.
· Varje fredag får jag behandlingstider för kommande vecka.
· Varje tisdag är det provtagning och omläggning av CVK:en.
· Varje onsdag får jag träffa läkaren.
· Var tredje vecka får jag cellgift upptill, nästa gång 30:e jan.
Känns som behandlingen börjar gå in på slutspurten. Svårt att släppa tanken på hur jag mår efter sista behandlingen. Psykiskt kommer det säkert att vara som en förlösning, nu är det gjort, liksom. Fysiskt så kommer jag att befinna mig på botten och antagligen stanna där en till två veckor innan det börjar vända. Jag har lite tid på mig att lägga upp taktik för hur jag ska hantera det när det kommer, tåls att tänka på.
12:e jan, dag 46. Idag har det varit en jobbig dag. Mår illa och är trött, finns inte mycket mer att göra än att vila sig och försöka äta så gott det går, finns inget annat att göra. Funderar på hur länge cellgiftspåverkan kan sitta i nu när det bara var en dag, borde hämta mig fortare än 8 – 10 dagar som med femdygnsvarianten. Kanske kan få en bra nästa helg om inte strålningen sätter käppar i hjulet för det.
Jag måste kämpa lite för att hålla upp den positiva attityden nu när det börjar bli jobbigt. Jag har trots allt passerat halva behandlingstiden nu. För varje dag som går kommer jag närmare vändningspunkten som antagligen ligger någon vecka efter avslutad behandling. Tror att det gäller att acceptera situationen och vila när det behövs även om jag vill något annat. Har varit ute en sväng och kört in ved idag, imorgon ska jag försöka mig på en promenad. Även om man är trött ska man inte underskatta frisk luft som rehabilitering. Kan vila mig både före och efter promenaden.
Ibland försöker jag tänka på talesättet som säger att ”Ur allt ont kommer också något gott.” Av egen erfarenhet vet jag att det stämmer för det mesta, men det är svårt att se det när man är mitt i. Givetvis har jag märkt att perspektivet på livet ändras, saker får en annan prioritering och att jag blir ödmjukare inför livet och de svårigheter som man måste gå igenom. Tror trots allt att det är viktigt att lära sig av allt som händer i livet. Att försöka ta med sig en liten lärdom eller en liten positiv sak varje dag från och med idag ska bli min utmaning för att fixa resten av behandlingen på ett så bra sätt som möjligt.
11:e jan, dag 45. Halvtid i behandlingen, skönt att tänka att det gått fler dagar än det är kvar imorgon, även om den tuffaste tiden är kvar. Har varit en jobbig dag idag. Illamående av cellgiftet igår, Bara att slänga i sig all medicin till frukost innan det är dags för ge sig av till Sahlgrenska igen för en tredje strålning. Hillevi var med idag, hon tog en bild av mig när jag är monterade i masken innan strålningen startade.
(Här framgår likheten med Hannibal Lecter)
Det kändes bra med klaustrofobin idag, kan säga att det står 3-0 till mig och fick en känsla av att jag kommer vinna den matchen i matchen med 33-0 innan jag är färdig. När det gäller biverkningarna av strålning fick jag mig en genomgång idag. Framförallt i kombination med cellgift så kommer ökad trötthet, vilket jag märkt idag, sov middag i två timmar. Fick en koritisonsalva idag som ska användas på de strålade områdena för att mildra biverkningarna röd, känslig hud. Jag får inte heller raka mig med hyvel längre då eventuella sår inte läker. Får försöka vänja mig vid att börja dagen med att raka mig med maskin. Infektionskänsligheten ökar nu för varje dag som går och det är stränga order på ringa in om jag skulle få feber.
Då har jag 30 strålningar och två cellgift behandlingar kvar. Innan jag börjar beta av dessa så ska jag njuta av en ”ledig” helg.
10:e jan, dag 44. Idag var det kombinationsbehandling, antar att ”organisterna” har det ganska jobbigt med en sådan behandling. Det kan de gott ha. Klockan ringde 05:30 kommer knappt ihåg hur jobbigt det var att gå upp vid den tiden.
Strålning Kl. 07:20 sedan upp på avd. 53, dagvården, för att få cellgift. Cellgiftet tog ca; 7 timmar. Det var en hel arbetsdag det. Kom hem vid 18.00. Få se hur illa det blir nu när det bara är en endagskur, hoppas att det går över kvickt, det räcker så väl med att ha strålningen.
Det står 2-0 till mig nu mot klaustrofobin. Trodde det skulle gå enklare idag, men det var samma som igår. Tar nog några gånger till innan den delen känns bättre. En kollega som var och lämnade blod kom upp och hälsade på en liten stund, alltid lika trevligt att få prata bort en stund och få höra lite hur det går på jobbet. Imorgon är det strålning Kl. 9:10 som gäller, det blir sovmorgon jämfört med idag.
9:e jan, dag 43. Första strålbehandlingen är avklarad, som ni förstår av titeln har jag fått ett nytt namn av Hillevi. Numera är det strålmanen som gäller. Först kände jag mig smickrad för jag trodde hon sa stålmannen, men det var ett tag sedan jag kände mig som stålmannen. Ända tills jag fick cancerbeskedet har jag känt mig odödlig. Nu passar strålmannen bättre.
Tycker att jag vann den mentala striden idag mot min klaustrofobi. Den är så att säga under kontroll men det kräver en stor viljestyrka. När instängdheten smög sig på gjorde jag två saker. För det första fokusera på andningen, jag var tvungen att andas med magen annars tog masken emot och ökade på känslan av instängdhet. När andningen var under kontroll så flyttade jag mig mentalt till hängmattan, medans Per Gessles Mazarinskiva gick i bakgrunden.
Har återigen fått ett kvitto på att ställa in sig på det värsta och hoppas på det bästa fungerar utmärkt. Jag hade räknat med att behandlingen tar 45 min och att jag ska behandlas 36 gånger. Nu visade det sig att behandlingen tog ca 25 min idag och kommer att gå ännu fortare de kommande gångerna då alla inställningar nu är fixade. Kanske det bara kommer att ta 15 min. Sammanlagt ska jag stålas 33 gånger och inte 36 som jag trodde tidigare. Alltså kortare tid varje gång och ”bara” 33 gånger känns redan som en seger. Nu är det 32 gånger kvar. Enligt sköterskorna på strålningen kan jag räkna med att klara ca; 10 strålningar innan jag behöver börja med smärtstillande. Nu gäller det att ta vara på dessa dagar och ösa i mig kalorier. Återigen fick jag uppmaningen att äta allt gott, helst med mycket kalorier. Smör, Grädde chokladpudding rekommenderades. har redan lyckats gå upp två kilo, om jag inte går ner som de säger får jag väl använda sommaren till att banta. Känns som ett icke problem för tillfället.
Passade på att ta en skogspromenad när jag kom hem också. Det är ett bra sätt att ladda batterierna på. Imorgon är det strålning kl. 07.40 och därefter ca 6 timmar med cellgift. Skönt att slippa femdygnsvarianten nu när jag strålas också.
(bild på min Hannibal Lecter mask, med denna spänns jag fast i sängen)
8:e jan, dag 42. Idag har jag varit och tagit prover i Vessige igen. Konstigt men idag fungerade CVK:n som den ska. Skönt för den ska användas på torsdag igen för cellgift. Utan den tror jag att jag varit helt sönderstucken i armarna. Har känt mig frisk idag också, tog en promenad på 1,5 timme i eftermiddags.
Imorgon inleds den andra fasen i kriget mot organisterna. Kl. 9.45 kommer de att få känna av den första strålningen av 36 st. Varje vardag till och med den 27 februari ska de få sig en omgång. Detta toppas upp med en omgång cellgift var tredje vecka med start på torsdag. Tänker försöka köra själv så länge jag kan och orkar. Vill helst inte bli inlagd eller åka i en seg resambuss som tar hela dagen.
Imorgon kommer det en rapport från det första strålanfallet. Får se hur jag klarar att hantera masken och fastsättningen.
7:e jan, dag 41. Mår bra idag också, har varit i staden på morgonkvisten och handlat lite. Passade på att besöka arbetskamraterna i Falkenbergsfabriken. Roligt att se alla och prata bort en stund. Bra att passa på när jag mår bra och när immunförsvaret är hyfsat innan nästa omgång.
Träffade också två kamrater som varit igenom en cancerbehandling, tyvärr så visade det sig att den ene skulle opereras igen, att allt inte försvunnet i första behandlingen. Håller alla tummar att det ska gå bra för han. Det är skönt att prata med människor som vet vad det är man går igenom. Tror inte att någon annan, hur gärna de än vill, kan sätta sig in i hur det är att få diagnosen. Det blev lite snack om sjukdom och hur de hanterat det och vi hade också en del filosofiska diskussioner. Jag kom att tänka på en rad jag läste av någon filosof som kan låta väldigt rå, men speglar mänskligheten på ett naket sätt, ungefär så här sa han. ”Den olycklige behöver bara hitta någon som är ännu olyckligare för att själv bli lycklig.” Om man tänker efter så är det sant vi jämför alltid vårt elände på ett relativt sätt. T ex. Jag har cancer, men har fått en diagnos med goda prognoser att bli botad, om jag jämför mig med de personer som får prognosen obotligt så är plötsligt mitt problem mycket mindre.
Ikväll blir det till att fortsätta med carpe diem, en arbetskamrat och kompis från England kommer på besök. Det blir till att laga lite god mat och dricka några öl, antagligen lite skvaller om vad som försiggår på jobbet också.
6:e jan, dag 40. Idag har jag känt mig fullt frisk. Skön känsla och den kommer vara två dagar till innan nästa fas i kriget inleds med strålning. Gick samma promenad som tog en timme när jag var som lägst, idag tog det bara 40 min.
Det är med skräckblandad förtjusning jag ser veckan an. Tror att min mentala bild blir väldigt viktig så här i början av strålningen. Antar att jag vänjer mig vid att bli fastspänd i sängen efter en fem till sex gånger. Det är vad jag hoppas i varje fall. Har bestämt mig att förflytta mig mentalt till hängmattan när jag ligger i sängen fastspänd. Jag får också ta med mig en egen cd skiva som kan spelas under behandlingen, fundera fortfarande vad som kan vara lämpligt. Kanske blir det Magnus Johansson, en gammal klassiker.
Det blir lite korta inlägg nu när det är mellandagar i behandlingen.
5:e jan, dag 39. Fortsätter att må bra, jag har några mellandagar till innan det är dags att börja på strålningen. Väldigt blandade känslor måste jag säga. Har varit ute och snickrat lite på förmiddagen, roligt att göra något annat. Känner att det inte är samma ork i kroppen. Spikade i taket men jag var tvungen att pausa för jag orkade inte slå i en 4 tums spik på en gång i taket. Det är jobbigt normalt så det är ingen större sak.
Ikväll ska jag fortsätta att äta gott. Det blir något asiatiskt inspirerat med räkor och färsk koriander. Eftersom jag sällan använder recept vet jag inte riktigt ännu vad jag ska lägga i mer.
Det här med mat är viktigt, jag har fått order om att äta ordentligt och helst gå upp i vikt. Hittills har jag lyckats lägga på mig ett kilo, vilket är bra. Med all sannolikhet kommer jag att tappa ett antal kilo mot slutet av behandlingen. Problemet är att kilona man tappar är muskler och inte fet. Det är därför det är viktigt att hålla vikten så länge som möjligt.
4:e jan, dag 38. Jag försöker leva med carpe diem i focus, men måste erkänna att det är ganska svårt när man vet vad som ligger framför en. Dagen har varit bra, har varit och hämtat min bil från verkstaden. Passad på att veckohandla på vägen hem. Tog en timmes promenad efter lunch, jag blir trött men det känns bra att göra det, det kommer att hjälpa mig längre fram. För att njuta så mycket som möjligt får det bli god mat de närmsta dagarna. Började redan ikväll med ryggbiff och rödvin.
Som sagt det är väldigt svårt att släppa tankarna på vad som ligger framför mig, även om jag försöker så gott jag kan. Undrar hur jag tänker och känner när jag har både sond genom näsan, morfinplåster på armen och hes så jag knappt kan prata. Det är skönt att veta att det är övergående. Jag vet hur lång behandlingen är men inte hur mycket tid jag behöver för att återhämta mig. När jag pratat med andra på sjukhuset så har jag förstått att som jag mår efter sista behandlingen kommer jag att må i ca: två veckor innan det sakta börjar bli bättre.
Om bara sju dagar är jag halvvägs i behandlingstiden, upplevelsen av hur fort tiden går är relativ, trodde inte den skulle gå så här fort när man som jag bara vill att den ska gå. Tror jag ska skaffa mig en muckarkam, att bryta en tand per dag kan vara en fin nedräkning, kanske börja när det är trettio dagar kvar.
3:e jan, dag 37. Härligt att må bra igen. Verkar som jag kan få några bra dagar tills det drar igång igen den 9:e. Det är bara att passa på och njuta.
Idag har jag varit ute en stund på formiddagen och fixat med stängsel och lagat lite grejor. En annan sak som är bra med att må bra och ha lite extra tid är att jag kan laga lite ”slowfood”. Idag blev det kokt rimmad fläsklägg med rotmos, enkelt men väldigt gott. Enda anledningen till att man inte gör det oftare beror på att det tar lite tid att laga. Tycker riktigt lagad husmanskost kan mäta sig med vilken lyxkrog som helst. Jag fick en bra kokbok i julklapp, Pär Morberg Lagar husmanskost. Det är inga konstiga recept, men det är fina bilder som ger mycket inspiration i köket. Kan varmt rekommendera den för de som tycker det är roligt att laga mat.
Efter maten blev det en lång promenad med Svante och junior VM på TV. Ikväll ska vi åka hem till goda kamrater. En väldigt bra dag på det stora hela, tror jag behöver några sådana att komma ihåg när det blir riktigt jobbigt om några veckor.
2:e jan, dag 36. Idag har jag känt mig bra. Har varit aktiv på förmidagen och tagit en promenad på eftermiddagen. Det känns nästan som vanligt när man har en sådan dag som idag. Har tagit prover hos distriktssköterskan, de fick inte min CVK att fungera så det blev ett vanligt blodprov. Ibland tycker jag att CVK:en är i vägen men nu när den inte fungerar uppskattar jag den mer. Det brukar vara på det viset, saker som fungerar uppskattar man först när de inte fungerar. Vårt konsumtionssamhälle bygger på samma princip, att vilja köpa det vi inte har istället för att uppskatta det vi har. Där har reklammakarna prickat rätt i sina braskande annonser om vilken evig lycka som T.ex. en ny elektrisk tandborste, eller en automatisk doftmaskin, skänker gemene men. Det går alltså inte att leva utan dem. Jag kan avslöja en hemlighet här och nu, det går faktiskt att leva utan.
Har börjat känna efter på halsen där metastaserna sitter. Vet inte om jag inbillar mig men det känns som de är mindre nu. Kan konstatera att det inte spelar någon roll om de faktiskt krympt eller inte, det viktiga är min upplevelse av det. Någon klok person har sagt att sanningen ligger i betraktarens ögon, alltså mina i detta fall, så då måste de ha krympt.
1:e jan, dag 35. Börjar det nya året som förra slutade, lätt illamående och trött. Nej, det beror inte på nyårsfirande jag var chaufför igår. Kan äta och känner smak så den delen är bra. Imorgon är de dags för provtagning igen, de behöver ha koll på att blodvärdena börjar rätta till sig.
Nu när 2013 ligger framför oss är det dags att göra som kungen, vända blad och se framåt. Som ni förstår har jag inte gett några löften för det nya året. Jag har däremot en förväntning om att bli frisk, det är det enda viktiga för mig nu.
Idag fick jag punktering på hyrbilen som jag har när min är på reparation. Vad göra? Tog fram hyrespapprena och letade efter telefonnummer till assistans. Det fanns tre nummer att välja på, volvo assitans, ford assistans och hertz road assitans. Jag började med Volvo efter en stund i telefonkö så svarar en tjej som förklarade att de kan skicka en bärgningsbil och ta den till verkstad. Det gick inte att skicka ut en gubbe med nytt hjul och de kunde inte ordna en ersättningsbil. Ring Herz sa hon. Då byter jag nummer och står i telefonkö för att komma fram till samma tjej som svarade Hertz road assistans. Frågan är varför jag skulle ringa upp igen på ett annat nummer och jag får samma svar, helt sjukt. Valde att ringa upp det lokala Hertz kontoret och de svarade faktiskt, och kommer att lösa det på eftermiddagen. Frågan är varför de hade med telefonnummer som inte kan hjälpa till i kontraktet? I varje fall, för att inte lägga för mycket kraft på det hela så fick jag ta till mitt gamla knep. Det man inte förstår får man beundra.
31:e dec, dag 34. Fortfarande lite lägre idag, berg och dal banan fortsätter. Ska ta en promenad och sedan vila för att samla energi till kvällen. Social samvaro och lite snack som inte bara handlar om sjukdom är bland den bästa medicinen som går att få. Det vill jag inte missa, jag kan alltid sova nästa år.
Nyår detta magiska datum då människor ska ge löften och bygga förväntningar som inte infrias utan istället skapar en massa besvikelser. Själv är jag skeptisk inför det nya året. När man som jag är på väg ner mot botten är det lätt att inbilla sig att det inte kan bli värre, tyvärr kan det alltid bli värre. För mig gäller det att ta det med jämnmod, är helt säker på att jag märker när botten är nådd. Det fina med att nå botten är att man får fast mark under fötterna som kan användas som avstamp när klättringen uppåt börjar. Antagligen är jag lite av en fatalist i min inställning. En skön inställning mötte jag i boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Huvudpersonens tes är att det ”är som det är och blir som det blir så varför bry sig”. Innebörden för mig är att bara bry mig om saker som jag kan påverka och inte spilla energi på saker som inte går att påverka, tror det är viktigt för alla människor. Har träffat många individer i mina dagar som spenderar mer tid på saker de inte kan påverka än saker som de kan påverka. Detta leder bara till frustration, tappade energi och i sista fasen till bitterhet. Vilket öde, tänk att gå genom livet och vara bitter.
Att se ljuset i tunneln är ett uttryck som används ofta, det användas när man tror sig nått botten och ska ta sig uppåt igen. Tyvärr är min erfarenhet att ljuset från öppningen lika gärna kan vara tåget som kommer, och det är inte bra. Har tåget kommit tillräckligt många gånger blir man till slut rädd för ljuset också. När man blir rädd för ljuset, då vet man att man är nära botten och det vänder snart.
Vill trots allt önska alla ett riktigt Gott Nytt År med rimliga förväntningar och en positiv inställning inför framtiden.
30:e dec, dag 33. Idag har jag varit trött, en liten rekyl på de bra dagarna som gått. Kan också bero på att vi var hos goda vänner igår kväll och åt god mat och spelade lite sällskapsspel. Mycket trevligt, får vila idag så jag orkar fira nyår imorgon. Det gäller att passa på nu när maten smakar gott och jag orkar. Verkar som jag kan ha ett antal bra dagar fram till 9:e jan då strålningen börjar, dessutom är det cellgift igen den 10:e jan. Carpe Diem gäller.
Antar att jag måste räkna med att det kommer en del sämre dagar in emellanåt. Man blir fort bortskämd när det har varit ett par bra dagar på rad. Det gäller att inte tappa fokus utan fortsätta med målet i sikte.
29:e dec, dag 32. En fin dag igen. Härligt med varje dag som går och jag mår bra. Ser det som att det är en dag mindre att må skit totalt sett, vilket i sig är en seger. Tog en timmes promenad i skogen idag också tillsammans med goda vänner, trots ihållande regn. Det ger kraft, ska försöka göra det varje dag. Jag går saktare än normalt, men tror att det är viktigt att hålla sig i så bra form som möjligt för det som komma skall.
När man drabbas av en svår sjukdom förändras både ens världsbild och ens självbild. Har reflekterat lite över mitt bloggande som är en utmärkt ventil för mig och kan rekommendera det starkt för andra i samma situation. Jag har alltid levt med en självbild att jag inte kan skriva. Tre syften hade jag med bloggen, att vara en ventil, att nå ut till alla som vill veta hur det går samt träna mig på att skriva. Att jag får massa positiva kommentarer kring hur jag skriver var överraskande för mig, får omvärdera min självbild när det gäller skrivandet. Att dessutom få alla dessa uppmuntrande kommentarer är en bonus, trots att jag inte svarar i bloggen på dem ska ni veta att jag uppskattar dem och att det är en hjälp i min situation. Tack igen alla.
Har funderat lite på skolan, hur den påverkat oss genom livet. Tror inte det är förrän i vuxen ålder man inser det. Jag fick alltid negativ kritik på svenskan, en uppsats fick man tillbaka till hälften rödmarkerad. Glömt stor bokstav, fel komma tecken, fel meningsbyggnad etc… Aldrig att man fick några kommentarer kring innehåll och kreativitet, vilket jag tror är mycket viktigare för ens utveckling. Givetvis är det viktigt att ha en korrekt svenska, men att lägga för mycket fokus på det i unga år är mer hämmande än hjälpande. Efter skolan var det bara att acceptera att jag inte var bra på att skriva. Konstaterade att skriva är inte min grej, jag är mycket bättre på siffror så kanske lika bra att hålla sig till det. Har levt med detta medvetet eller omedvetet i 40 år nu, kan tänka mig att det finns många med samma upplevelser. Nu är skoldebatten ofta i hetluften vilket är bra, tyvärr är jag inte säker på att alla förändringar är de rätta.
28:e dec, dag 31. En bra dag till, en ny seger. Ungefär så känns det med de bra dagarna nu. Igår kväll kom min bror och hans familj på kvällen. Det blev sällskapsspel med en massa goa skratt. Att uppskatta dessa enkla saker är definitivt något som kommer med min situation. I förmiddags hann vi med en skogspromenad i solskenet, man kan hämta mycket energi från skogen och solen.
Verkar som jag orkar med aktivitet varannan dag nu, ikväll blir det till att sitta i soffan eller rättare sagt ”sitta på hela ryggen” och titta på TV. Enkla former av relax är oftast de bästa.
Det är svårt att släppa tanken på hur det kommer att vara när det är som värst. Igår på sjukhuset träffade jag och Hillevi en patient som hade två strålningar kvar. Tror att det skrämmer Hillevi mer än mig, jag är fast besluten att om jag mår så dåligt så måste ”organisterna” må ännu värre. Funderat lite på de mentala bilderna jag behöver bygga upp för att hantera klaustrofobi delen av behandling, tror att jag ska skaffa mig två bilder en för ”organisterna” och en för mig. Varför inte tänka sig att det är ”organisterna” som sitter och spelar med ett vått läderband knutet runt huvudet som sakta torkar ihop tills de ramlar ihop och sista tonen ljuder ur orgeln. Samtidigt så kan jag ha bilden av mig i hängmattan, emedan hen kämpar med läderbandet. Låter faktiskt ganska tilltalande. Tror att jag kommer att återkomma till bilden som sakta växer fram.
27:e dec, dag 30. En tredjedel avklarad och förberedelserna för nästa fas i anfallet är i full gång. Måste säga att idag har jag mått mycket bättre än igår, trodde inte det skulle svänga så fort, kanske det inte gjort heller, jag vet ju faktiskt inte hur jag kommer att må i morgon ännu. Carpe Diem är det som gäller.
Har varit på Sahlgrenska för att förbereda strålningsanfallet, nu vet jag hur Hannibal Lecter i När lammen tystnar kände sig i masken. Jag lär mig mer och mer om mig själv i denna resa som jag blivit tvungen att göra. Klaustrofobi visste jag inte att jag hade förrän jag gjorde MR röntgen i oktober, och nu verkar det som jag kommer att få många tillfällen att bearbeta min fobi.
Att tillverka en mask som ska hjälpa mig ligga helt still under strålbehandlingen är inte helt trivialt. Masken byggs i någon form av plast, låt vara att den är perforerad det är fortfarande plast som stelnar och fixerar mig vid sängen. Det börjar med att jag ligger på rygg i det läge som gäller vid strålningen, helt OK. När jag ligger där kommer en gubbe fram och lägger en uppvärmd plastbit över ansiktet och en bit ner på axlarna. Därefter formas plasten efter min kontur och spänns fast i bordet. Där ligger jag medans plasten stelnar och krymper samtidigt. Ja, ni förstår säkert hur det känns sakta, sakta stänger den in mig och gör mig till ett med sängen jag ligger i. Jag kom osökt att tänka på gamla indianfilmer där de torterade sina fångar med att binda en blöt läderremsa hårt runt huvudet på fienden, för att sedan låta läderbandet torka och krympa sakta i solen. Resultatet var givetvis i ganska smärtsam död. Måste erkänna att det inte är någon bra tanke om jag redan är lite klaustrofobisk. Tiden fram till första strålningen ska jag använda till att bygga mig en njutningsfullare mental bild som jag kan ha med mig i behandlingen. T ex. 25 grader varmt och jag ligger i halvskuggan i hängmattan uppe i trädgården. Det svaga suset från ventilationen kan då symbolisera hur det susar i träden. Tror att det blir en bättre bild att ha med mig.
Första tillfället för strålning är den 9 januari, då får jag också schemat för närmsta veckans behandlingar. Verkar som det fungerar så att man får en vecka i taget med tider och att man får träffa läkaren på onsdagar. Även om inte allt blev som förväntat (ville haft schema för hela januari) känns det bra att ta nästa steg i Kriget mot organisterna.
26:e dec, dag 29. Av rubriken förstår ni att det går fortfarande neråt trots att cellgiftet är avslutat. Kommer ihåg att det var likadant sist, det tarnågra dagar innan det vänder uppåt. Samma symptom kommer igen, öm i munnen, lite ont i halsen, lite näsblod (gläder mig då jag ser ”organisterna” åka med ut i blodet). Försöker precis som sist att undvika mediciner, men det lyckas inte riktigt idag. Får göra ett nytt försök imorgon.
Satt och tittade på TV häromdagen och råkade zappa in på en kanal som visade Yrrol, en riktigt rolig film, men även i vissa avsnitt tänkvärd. Bland annat så är Stefan Sauks monolog om cancer med i den. En monolog som får en att fundera lite kring vad som är viktigt. Om jag lyckas kommer det att ligga en länk till monologen i bloggen.
I morgon bär det av till Sahlgrenska igen. Ska bygga en mask/vagga som ska användas vid strålningen. Hoppas också att jag får behandlingstider för januari, tycker det hjälper att göra planer för de närmsta veckorna.
25:e dec, dag 28. Då är en del i behandlingen avslutad. Detta var andra omgången med 5 dygns cellgift av två. De andra cellgifterna jag ska får är ”bara” 4 timmars kurer. Som planen ser ut nu ska dessa ges var tredje vecka under tiden jag strålas. Tror att det kan vara väl så jobbigt. Det är med en viss tillfredställelse som jag bockar av delar i behandlingen som gjorda.
Jag är medveten om att jag bara är i början av behandlingen och det kommer att bli värre, men varje dag som inte är värre än hittills är en seger. Har förstått att det tar ett par dagar efter avslutad kur att nå botten. Det är nu som blåsorna i munnen börjar, om det går lite bra så kan smak och mun vara OK till nyår. Har redan börjat fundera på vad jag ska laga för gott när smaken kommer tillbaka.
Fick en liten lektion idag på hur cellgiftet arbetar. Cytostatikan som det heter anfaller celler som är av den snabbdelande sorten. Tumörer är snabbdelande, men det är också slemhinnor. Slemhinnor finns i stora mängder både i mun och i mage, vilket innebär att de friska snabbdelande cellerna blir angripna och bieffekterna kommer som ett brev på posten. Det som är bra är att de friska cellerna har en förmåga att läka sig själva, vilket inte tumörcellerna har i samma utsträckning. På något sätt så hjälper det att veta vad som händer med kroppen, även om jag litar på läkarna så är det bra för mitt eget välbefinnande att förstå hur ”organisterna” angrips. Först bryts de ner av cellgiftet, sedan när de är försvagade så ska vi börja stråla dem. Imorgon blir det en vilodag. På torsdag åker vi till Sahlgrenska igen för att förbereda strålbehandlingen.
