Fredag 30:e nov, dag 3, tidig morgon och har precis förstärkt försvaret av min kropp med Cortison, anti-illamåendetabletter, njurskyddstabletter och anti-halsbrännatabletter. Detta ska hjälpa mig att fortsätta anfallet mot cancern med sakta bombardemang av cellgifter i ytterligare några dagar innan det är eld upphör för FAS 1.
För att göra det lite lättare så kommer jag att ta permission från sjukhuset, få mysa lite med Hillevi i soffan, ta några små skogspromenader och kanske träffa goda vänner. Jag har förstått att man ska vara försiktig med att utsätta sig för onödiga smittrisker, immunförsvaret är nedsatt så små förkylningar kan leda till onödiga sjukdomar som lunginflammation etc.
Trots dessa risker så måste man också bibehålla den mentala hälsan och den gynnas inte av isolering, alltså får man hantera det på samma sätt som så mycket annat med gott omdöme, eller som det heter på svenska man får vara. LAGOM försiktig, LAGOM social etc.
16.00 kom kamrat Henrik för skjuts hemåt, sitter nu och myser i soffan medans cellgiftet anfaller för fullt. Det känns bra det! Slut på dag 3.
Dag två (29:e nov) i kriget har precis grytt och anfallet har gått över till fas två som innebär mindre mängder men kontinuerligt. Det första bakslaget har kommit, att kriga är inte gratis. I dag känns det som jag varit på ett väldigt blött kalas igår. Illamående, matthet och en känsla av kraftigt blodsockerfall trots att jag ätit ordentligt. Det är nu det är viktigt att tänka på att fienden har det ännu värre, han ska nämligen dö Cancern alltså, och det gläder mig.
Det här kriget är planerat att hålla på i 90 dagar i sin aktiva fas, på den tiden ska fienden utrotas. Hur lång tid det tar att reparera sina egna skador är det ingen som vet, men jag räknar med 90 dagar till. Att förbereda sig mentalt tror jag är A och O för att hantera en sådan här ”konflikt”.
Taktiskt så försöker jag leva i nuet, en dag i taget, samt räkna dagarna som gått utan att tänka på hur många dagar det är kvar. En viktig sak att förstå är att hjärnan inte kan tänka i negationer, tänk inte; Jag vill inte dö. Tänk istället; Jag vill leva och vara med mina nära och kära, samt njuta av livet.
Ikväll kom min vän och Kollega Mats på besök, ett skönt avbrott efter dagens kamp. Förutom tidningar och choklad så blev det också lite skratt. Humor tror jag mycket på som tröst och energipåfyllare. Tack för det.
Därmed lägger vi dag 2 på slagfältet till handlingarna.
Idag, den 28:e nov kl. 06.00 2012 gick jag till anfall mot den osynlige fienden som infiltrerat min kropp, CANCERN. Misstankarna om att en infiltrering pågick startade redan i början av oktober, då en av deras utlöpare visade sig på halsen.
Efter intensiva efterforskningar så hittades fiendens bas i botten på näshålan, därifrån har den opererat och sänt ut trupper för att etablera små baser runtom i kroppen. En detaljerad kartläggning av hela kroppen har ringat in fienden till näshåla och hals. Med hjälp av en stabil och kompetent stabsfunktion (Sjukvården) så har styrkor och svagheter identifierats för att ligga till grund för vilken strategi vi ska använda för anfall.
För att besegra cancern så måste defensiven planeras lika noga som offensiven, dvs. att ta hand om och minimera effekten av biverkningar är lika viktigt som attacken om man ska vinna. Anfallet idag kommer att vara en kraftig attack mot fienden, men för att klara det själv så förbereds försvar av njurar med mycket dropp så att cytostatikan kan kissas ut när den har attackerat fienden. Den får inte bli kvar och skada andra delar i kroppen. Taktiken bygger på att följa upp den första kraftiga attacken med en mjukare cytostatika som är kontinuerlig i 5 dygn innan det är dags för vila och kroppsvård som förberedelse för nästa anfall.
Under tiden från upptäckt tills idag så har det hela tiden pågått ett väldigt intrikat psykologiskt krig mellan mig och cancern. För att inte förlora den striden så krävs det en enorm vilja och en positiv attityd som är förankrad i fakta baserad på förundersökningen, och inte låta sig luras av känslor/aningar om var den slagit rot. Samt det viktigaste av allt ett starkt stöd från nära och kära vilket jag har. Att dessutom ha en massa allierade vänner och kolleger därute ger en bra känsla inför kampen.
Striden är igång och utvecklingen kommer att följas med direktrapporter från fronten…………
Den här bloggen är skapade som min dagbok under tiden jag behandlas för cancer. Jag kommer att skriva om sjukdomen, både på ett fysiskt och psykiskt plan. Hur jag mår men också vad jag känner. Kommer antagligen att ta med en och annan fundering också då tillfället ger mycket tid för tankar.