magnusn.blogg.se

20:e jun, dag 113 EB. Inget är som i väntans tider heter det ju. Fortfarande inget svar från röntgen som jag gjorde 5 jun. Det är alltså 16 dagar sedan nu. Igår ringde jag till Sahlgrenska för att pusha på dem. Nu kommer man såklart inte fram till läkaren utan till en syster som beklagar och att det är så mycket att göra, men hon ska framföra till doktorn att jag väntar. Det är svårt att bli arg på en syster, hon kan ju inte hjälpa det.

Har tittat på den tyska serien krigets unga hjärtan, mycket sevärd om ni inte sett den och får chansen se den då. I filmen konstaterade soldaterna att krig främst handlar om väntan, mer väntan och återigen väntan. Utan att veta det gör det min liknelse ännu mera riktig, att kampen mot cancer liknar ett krig. Rått och  brutalt, det gör ont och om inte jag vinner över cancern finns jag inte mer. Trots det så är det väntan som gör mest ont. Om man inte klarar att koppla bort den så skulle den äta upp en inifrån. Nu måste jag utgå från talesättet att inga nyheter är goda nyheter eller att hälsan tiger still.

För övrigt känner jag mig till 85% återställd om det är möjligt att mäta i procent. Jag orkar nästan som vanligt nu, jag blir lite tröttare än förut men det kan jag leva med. Mina fötter fortsätta att sticka och domna bort, ju mer jag går ju mer sticker/domnar det. Ska bli intressant att se hur det går att spela 4 rundor golf nästa helg, det är trotsallt ca: 4 mils promenad. Smaken blir bättre för varje vecka och nu äter jag allt igen, även om en del saker inte smakar som det gjorde förr.

Har varit hos tandläkaren nu och gjort en besiktning av tänderna och jag hade ingen karies bara lite tandsten. Det verkar som det funkar med floursköljning morgon och kväll. Nästa gång ska de ta ett salivprov vilket förhoppningsvis visar vilka förebyggande åtgärder jag behöver fortsätt med.

7:e juni, dag 100 EB. Jag närmar mig de 180 dagar som återhämtningen skulle ta enligt läkaren. Det känns bra förutom fötterna och salivproduktionen. Men dessa kanske kommer att bli kroniska. Det är bara att vänta och se. Tog mitt blodvärde för en vecka sedan och det är nu uppe i 125, helt OK men jag hade 150 plus innan jag blev sjuk så det ska upp en bit till. Orken börjar bli bra nu, vilket är väldigt skönt. Det är en jobbig känsla när man vill men inte orkar göra saker.

I onsdags gjorde jag en PET/CT röntgen plus en extra skiktröntgen överhalsen. Tyvärr får jag inte reda på resultatet direkt utan får vänta på läkarens utlåtande som ska komma inom 10 dagar. Det enda de sa var att bilderna var bra, dvs tydliga. Det är inte lätt att slå ifrån sig all oro, men jag försöker så gott jag kan. Försöker se mig själv som botad tills motsatsen är bevisad. All väntan som det innebär att vara under behandling kan vara förödande mentalt. Den psykiska delen är inte inkluderad i behandlingen. Jag tycker det är synd för om man inte orkar tänka positivt och kämpa tror jag det blir mycket svårare att bli frisk. Själv har jag lyckats bra med att hålla humöret uppe, tror inte det är så för alla. Tycker att cancerbehandlingen har en förbättrings potential när det gäller den delen.

 Jag har nu anmält mig till fyrklubbsmaran sista helgen i juni. 4 rundor golf på en helg ca: 4 mils promenad. Känner att detta blir eldprovet för min återhämtning. All motion är bra och hjälper till att stärka kropp och själ.

Härligt med lite sommar och att kunna njuta av den känns härligt. Trodde inte jag skulle uppleva en sommar till när jag fick beskedet i oktober förra året. Då var det mest död jag såg framför mig, som tur var tog jag mig igenom den perioden väldigt fort. Tror bara den varade ett par tre dagar och ersattes av kämparglöd istället. Jag ska inte vika ner mig för lite cancer tänkte jag.

Nu är det bara invänta resultaten av röntgen och få det kvitto som jag vill ha att cancern är borta.

1:e juni, dag 94 EB. Det har känts bra i veckan, nästan normalt. Visst kämpar jag med mina fötter och torrhet i munnen. Känns fortfarande bra att arbeta, skönt att fokusera på något annat än mina biverkningar.

I veckan har jag spelat 3 rundor golf, jag har gått alla rundorna och det känns som att orken börjar bli OK nu. Det enda problemet är fötterna, efter 9 hål (ca; 5km) känns det som jag har betongsulor i skorna och fötterna är bortdomnade. Tycker det är lika bra att vänja sig eftersom jag inte vet om det kommer att gå tillbaka eller inte. Tror att jag gör mig själv en otjänst om jag bara går och väntar på att det ska försvinna och tänka att allt bara är skit tills det gått tillbaka. Om det inte går tillbaka kommer jag bara att bli besviken. Nu försöker jag bara köra på och inse att det här är vardagen nu.

Tandläkarbesöket i torsdags gick bra. Det var sjukhustandläkaren och hon fokuserade mest på strålskador och slemhinnor. Enligt henne såg det bra ut och att de inte kommer att kalla mig något mer utan lämnar över till min ordinarie tandläkare som jag ska beställa tid hos för en ”vanlig” undersökning, karies etc.. För tyckte jag alltid det var olustigt och jobbigt att gå till tandläkaren men med mina nya erfarenheter känns det som ett ilands problem att gnälla om tandläkarbesök.

För att fortsätta veckan som en normal sommar vecka kommer några kompisar hem ikväll och vi ska grilla. Har förberett hemmagjorda hamburgare, jag kryddar dem med chilefrukt och koriander. Till dem serverar vi smörstekta kantareller. Det blir en lyxversion av hamburgare. Enkelt men gott. Det blir säkert en golfrunda imorgon också.

Fundera på att sätta upp ett nytt mål. Att delta i 4-klubbsmaran i golf sista helgen i juni. Det blir i så fall 4 rundor på en helg och golfbil är inte tillåtet. Känns som en lagom utmaning. Först är det röntgen som gäller, sedan får vi se.