magnusn.blogg.se

7:e juni, dag 100 EB. Jag närmar mig de 180 dagar som återhämtningen skulle ta enligt läkaren. Det känns bra förutom fötterna och salivproduktionen. Men dessa kanske kommer att bli kroniska. Det är bara att vänta och se. Tog mitt blodvärde för en vecka sedan och det är nu uppe i 125, helt OK men jag hade 150 plus innan jag blev sjuk så det ska upp en bit till. Orken börjar bli bra nu, vilket är väldigt skönt. Det är en jobbig känsla när man vill men inte orkar göra saker.

I onsdags gjorde jag en PET/CT röntgen plus en extra skiktröntgen överhalsen. Tyvärr får jag inte reda på resultatet direkt utan får vänta på läkarens utlåtande som ska komma inom 10 dagar. Det enda de sa var att bilderna var bra, dvs tydliga. Det är inte lätt att slå ifrån sig all oro, men jag försöker så gott jag kan. Försöker se mig själv som botad tills motsatsen är bevisad. All väntan som det innebär att vara under behandling kan vara förödande mentalt. Den psykiska delen är inte inkluderad i behandlingen. Jag tycker det är synd för om man inte orkar tänka positivt och kämpa tror jag det blir mycket svårare att bli frisk. Själv har jag lyckats bra med att hålla humöret uppe, tror inte det är så för alla. Tycker att cancerbehandlingen har en förbättrings potential när det gäller den delen.

 Jag har nu anmält mig till fyrklubbsmaran sista helgen i juni. 4 rundor golf på en helg ca: 4 mils promenad. Känner att detta blir eldprovet för min återhämtning. All motion är bra och hjälper till att stärka kropp och själ.

Härligt med lite sommar och att kunna njuta av den känns härligt. Trodde inte jag skulle uppleva en sommar till när jag fick beskedet i oktober förra året. Då var det mest död jag såg framför mig, som tur var tog jag mig igenom den perioden väldigt fort. Tror bara den varade ett par tre dagar och ersattes av kämparglöd istället. Jag ska inte vika ner mig för lite cancer tänkte jag.

Nu är det bara invänta resultaten av röntgen och få det kvitto som jag vill ha att cancern är borta.