26:e maj, dag 88 EB. Dagarna rullar på och tiden går ännu fortare nu när jag börjat arbeta igen. Jag har snart gjort en hel månad och det har gått jättebra. Läkaren har sagt att det tar minst 6 månader att återhämta sig fullt ut och det är 180 dagar, vilket innebär att jag har 92 dagar kvar innan jag kan utvärdera om biverkningarna kommer att gå tillbaka eller inte. Nu är det främst tre saker som stör mig. Fötterna som sover hela tiden och ju mer jag går på dem ju hårdare sover de, jag har gått 18 hål och det fungerar, vänjer mig vid att fötterna är som de är. Saliv produktionen är väldigt låg, vilket är jobbigt när man äter. För att det inte ska bli för torrt måste jag dricka mycket. Smaken är nästan tillbaka det är bara en del saker som jag har svårt för.
Maten är viktig och jag äter ganska normalt nu, vilket hjälper mig att orka mer och att stoppa viktminskningen. Jag fryser inte heller längre och jag tror att det hänger ihop med att jag äter ordentligt. Det går åt en hel del energi för att hålla värmen också, även där har maten hjälpt mig.
Känner att det är lätt att komma in i ekorrhjulet igen, äta, sova, jobba och gnälla på i-lands problem. Ska försöka hålla mig ifrån att hamna där igen. Nu vet jag hur fort livet förändras och att det är viktigt att ta till vara på den tid man har, den kan vara slut imorgon. Njuta av livet och minska på alla egenpåhittade måsten som många gånger kan kännas som tvång och därmed tar det bort det roliga.
I nästa vecka är det dags för tandläkaren igen, de följer upp mig tätt eftersom risken för karies är stor efter strålningen framförallt för att salivproduktionen är låg. Jag sköljer munnen med fluor morgon och kväll, nu är det upp till bevis om det hjälper eller inte. Nästa milstolpe blir röntgen den 5:e juni, jag försöker koppla bort det men tanken kommer tillbaka då och då. Tänk om de hittar något mera, det går inte att oroa sig för det hela tiden då kan man ju inte leva. Som sagt det är svårt att helt nonchalera de tankarna.
17:e maj, dag 79 EB. Det har gått väldigt bra att arbeta den första hela veckan. Att skingra tankarna, att tänka på något annat än sitt eget elände är ganska bra för det mentala tillståndet. Jag blir lite trött men det är inte värre än jag kan hantera det. Innan jag blev sjuk så kunde jag känna att det är jobbigt att det är måndag och man ska gå till arbetet, nu är det bara roligt. Bara det faktum att man kan gå till arbetet är en stor tillfredställelse. Ska försöka komma ihåg det när jag drabbas av måndags sjukan igen.
Jag har nu fått kallelse till den första röntgen efter behandlingen, det är den 5:e juni. Hoppas och tror att röntgen kan bekräfta det som doktorn sa vid den okulära besiktningen, att allt ser bra ut. Jag försöker hela tiden tänka att jag är botad och att jag ska fortsätta tänka så tills motsatsen är bevisad. De kommer som sagt att göra en helkroppsröntgen vilket känns bra, skönt att få en koll så inte den ”lede fi” gömmer sig någon annanstans.
För övrigt hänger biverkningarna kvar, men jag äter ordentligt nu, vilket antagligen är anledningen till att jag orkar mer och mår bättre. Har hört att nutrition är viktigt och det skulle kunna vara så att det är sant. Det enda som stör mig är att fötterna sover fortfarande hela tiden och ju mer jag går ju hårdare sover de. Hoppas verkligen att det går tillbaka så det inte blir en kronisk situation. Om det skulle bli kroniskt får jag trösta mig med att människan är ett vanedjur och att jag antagligen kan vänja mig vid det också.
Uppdateringen av bloggen går neråt och jag ser det som ett bra tecken. Det innebär att jag mår bättre och bättre och att det inte händer särskilt mycket med mitt krig mot cancern. Trotsallt så vet jag inte om jag vunnit ännu men det känns som jag har övertaget just nu och det ska jag fortsätta att ha.
12:e maj, dag 74 EB. Då är snart ledigheten slut och jag har en hel arbetsvecka framför mig, den första hela på 5 månader. Det är nu det avgörs hur bra jag orkar, om jag tog rätt beslut att gå in heltid. Givetvis är jag själv övertygad om att jag gjort rätt, men efter denna vecka får jag det svart på vitt. Veckan innehåller också en resa till Tyskland så får jag prova på om det är OK att resa också.
Jag känner mig starkare än jag gjorde bara för en två veckor sedan. Har klarat av en golfrunda och varit på 50-års kalas och det har gått riktigt bra. I eftermiddag/kväll tänkte jag ge mig på en runda till som avrundning på helgen. Ska försöka gå alla 18 hålen, får se hur det går.
Nu har en ny väntan börjat, först på att få kallelsen till röntgen, sedan själva röntgen och till sist resultatet av densamma. Jag intalar mig själv att den är borta, klart att den är. Men trotsallt så vill jag ha det svart på vitt. Nu vet jag av erfarenhet att PET/CT röntgen är känslig så något hittar de säkert. Bara det inte är någon tumör.
Smaken har börjat komma tillbaka och jag äter bättre än jag gjort på länge, vilket skulle innebära att jag borde få stopp på viktminskningen. Den står nu på minus 17kg, vilken tur att jag hade att ta av. Jag har alltid hävdat den ”lilla” kulan på magen kan vara bra att ha när det blir tuffare tider. Tyvärr hade jag rätt, hade gärna tappat kilona på något annat sätt. Men nu ser jag framåt och ska försöka hålla den nya matchvikten så länge det går och om min självdisciplin är tillräcklig kommer jag att börja träna till hösten när jag orkar lite mer. Det skulle inte göra något att gå upp ett par kilo muskler.
7:e maj, dag 69 EB. Då var äntligen första återbesöket gjort och det mesta var positivt. Som så många gånger förr handlar det om att ha realistiska förväntningar. Läkaren såg ut som en fågelholk i nian när jag sa att jag börjat arbeta heltid. Enligt honom har återhämtningen gått väldigt bra, men enligt mig tar det allt för lång tid. Sedan gick vi igenom alla biverkningar en och en.
Att vara försiktigt med solen gäller framförallt i år när skinnet fortfarande jobbar med att återställa strålskadorna. Det var skönt för att jag hade uppfattat det som om det var ett permanent läge. Smaken kommer att komma tillbaka, har börjat att komma lite, lite grann redan men den behöver mer tid. Däremot är minskad salivproduktion antagligen kronisk, men den kan komma att bättra sig lite sa han.
Jag blev lite orolig när vi diskuterade mina sovande fötter. Det är som att gå på betongklumpar, dessutom är de kalla hela tiden. Det är cellgiftet som skadat nerverna och det kan gå tillbaka eller det kan bli kroniskt, det svaret måste jag vänta på. Återigen vänta. Vi diskuterade också att jag fryser ganska mycket nu och jag berättade att vi kollat sköldkörteln på VC. Han tyckte att det var rätt att kolla men trodde samtidigt att det var för tidigt för att få svar på om den var skadad eller inte. Det kanske förklarar det positiva svaret på mitt blodprov, vänta, vänta och återigen vänta.
Tröttheten verkar inte vara något man kan göra något åt. Kroppens alla organ är påverkade av behandlingen och den behöver tid för att läka ut, upp till 6 månader enligt läkaren. Det börjar bli dags för mig att lita på läkaren och inte vara otålig, lättare sagt än gjort.
Fortsättningen följer med en PET/CT röntgen i början på juni. Det känns bra med den typen av röntgen för den kollar hela kroppen. De sprutar in radioaktivt ämne i blodet innan skiktröntgen och det ämnet kommer att koncentreras till ställen med tumör och/eller någon inflammation, vilket innebär om där är något utslag kommer man att göra uppföljande undersökningar. Nu ska jag försöka parkera eländet ett tag och fokusera på att njuta av att jag arbetar igen, och att det bästa med att arbeta är att man uppskattar helgerna och helgdagarna igen då man är ledig. En arbetsdag till sedan är det fyra dagar ledigt som ska fyllas med golf, fest och vila.
5:e maj, dag 67 EB. Nu har jag arbetat två dagar och det känns väldigt bra. Även om jag är långt ifrån återställd så gav det mig mycket positiv energi att komma igång med jobbet igen. Det är inte bra att gå hemma och ”tycka synd” om sig själv. Alla krämper blir mindre när man har något annat att tänka på.
Jag kan säga att det varit full fart med mina mått mätt. Nu i helgen har vi gjort iordning uteplatsen, tvättat, oljat och byggt en ny spalje. Det går bra så länge jag tänker mig för, korta pauser men ofta är melodin. Tänkte ge mig ut på golfbanan framåt kvällen när jag vilat upp mig. Får se hur många hål jag orkar gå, än har jag inte gått 18 hål utan att använda golfbil, kanske att det går bra såhär på kvällen. Det brukar inte vara mycket folk ute så jag kan gå lite sakta kanske.
För övrigt fokuserar jag på den 7:e nu. Jag fick svar på mitt sköldkörtelprov och det var helt normalt. Konstig känsla, det kändes både bra och dåligt. Dåligt för att jag inte fick någon förklaring på mitt frysande, men övervägande bra, jag slipper ju gå på medicin resten av livet.