magnusn.blogg.se

19:e dec, dag 22. Kl. 10.30 idag inleddes den andra kraftiga attacken mot fienden. Åter är jag i situationen att känna mig som en pillertrillare. Alla dessa tabletter som måste tas för att förhindra cellgiftet att skada kroppen. Denna gång är det fyra olika varianter som gäller och eventuellt en femte för att förhindra bieffekterna som jag får av tabletterna som hanterar bieffekterna av cellgiftet. Visst låter det tokigt, bieffekter på antibieffektstabletterna. Det är bara att böja sig för kunskapen och lita på att de gör rätt. Som ni förstår så var proverna i morse bra annars hade behandlingen inte startat.

Förväntar mig att första dosen ska vara färdig fram emot sjutiden ikväll och att de kan koppla på femdygnsvarianten. Fortfarande håller min plan att åka hem imorgon. Känns mycket bättre att ligga i sin egen säng och må dåligt. Framförallt att göra sin egen mat. Blev påmind idag hur dålig maten är på sjukhuset. Har man dålig aptit så är det bra om åtminstone maten är aptitlig.

Det är med blandade känslor jag ligger och tittar på cellgiftet som sakta droppar in i min kropp. Sakta men säkert blir jag förgiftad igen. Såklart gör jag det med ett högre syfte än förgifta mig själv. Det som gör det uthärdligt är den mentala bild jag visualiserar fram. Jag ser hur ”organisterna” en efter en börjar spela sin sista melodi. Ser dem i olika stadier de yttersta har spelat färdigt och kommer att snytas ut, de som sitter innanför har börjat på sista melodin, längst in sitter de som spelar på som vanligt utan att förstå vad som händer. Men de kommer att få sina ”orglar” varma om inte nu så när vi börjar stråla dem i januari.

Ungefär så här ser det ut när man som jag ligger främst i skyttegravarna, kan tänka mig att det är samma känslor som om det var krig.  Om jag inte dödar min fiende så kommer hen att döda mig till slut, antar att det är den känslan som soldater i fronten också har. Egentligen vill man inte, men det är ett måste för att överleva själv.